det är mycket som kommer hända i mitt liv framöver. Det är svårt att förstå ibland. Det har varit så lugnt nu i ett års tid. Man vänjer sig snabbt vid att sakta in tempot. Igår var min sista dag. Min sista dag att njuta av innan allt väller fram. Inte för att det är tråkiga saker som kommer hända, tvärtom. Men det är mycket. Väldigt mycket för en liten tjej. På lördag fyller jag 20 år. Fatta vilket kliv. Inte mer tonåring. Det låter så stort. Aldrig mer kommer jag att vara tonåring. Usch. Inte för att mitt tonårsliv varit okomplicerat men det är ändå sorligt att det slutar. Det får mig nästan att må dåligt. Borde vara glad men så tänker jag bara på allt som jag inte gjort och som aldrig mer får en chans att hända. Det är svårt.

Sen är det scoutläger. Kanske det sista jag gör med mina scouter. Jag kommer inte vilja åka hem.  Det är helt sjukt att jag inte kommer vara deras ledare efter den här sommaren. Så långt bak jag kan minnas har jag varit scout. Kommer ju alltid vara det egentligen men det blir inte samma sak sen. Det blir bara ett ord i mängden.

Den 22 juni åker Matilda och jag på tågluffning. Tre veckor med min sötnos i varma länder och bara ha det underbart. hoppas jag. Det kommer bli helt otroligt kul och har jag tur så har jag fått färg när vi kommer hem igen. Inte troligt men man kan ju hoppas. Men samtidigt som det ska bli så kul så känns det som ett ännu större avsked. Större än inget mer tonårsliv eller ta farväl av mina scouter. Det här är min bästa vän som jag spenderade varje ledig minut med (och även en del minuter då jag ej var ledig) under gymnasietiden. Vi gick nästan aldrig ifrån varandras sida. Det är nästan läskigt hur mycket vi har umgåtts. Det började med att vi tyckte samma kille var Katzschjing (får berätta senare om det) och sen var det bara vi två. Jag förstår inte riktigt hur det hände, och jag behöver inte veta heller bara jag får ha kvar min bästa vän.

Till sist kommer hösten. Då  kommer jag nog att må dåligt rätt mycket. Förhoppningsvis så får jag börja på Ung Mission Global i Mullsjö vilket betyder att jag flyttar dit och bor där i veckorna och sen i Oktober så åker jag iväg till Asien eller Afrika och är där i 6 månader. SEX MÅNADER! Jag längtar så otroligt mycket för det är något jag velat göra sen jag var pytteliten men det är så stort. Jag kommer lämna alla jag känner för att bo i en hydda och äta insekter. Eller något. Den enda kontakten jag kommer ha med alla jag älskar är över telefon, internet och brev. Jag klarar mig själv, det vet jag att jag gör, men jag har blivit så kelsjuk på sistone. Att lämna allt jag känner till, det enda jag känner till, är ett gigantiskt kliv. Och samtidigt som jag våndas så kastar mina vänner och min familj skuldkänslor på mig. De undrar hur jag kan lämna dem bara sådär. Vill att jag ska stanna hemma. De fattar inte att mitt hjärta slits i en massa bitar. Kan inte säga till dem heller. Det är därför som jag spenderar varje vaket ögonblick med mina älskade. Försöker krama ur varje sekund jag kan få. Jag tror inte de kommer fatta, men det gör inget. Jag älskar dem allihopa så mycket hur ovetande de än är.

Kras.

Något slås mot marken.

Tusen mörka skärvor.

Ingen ser eller hör.

Flickan står stilla.

Tittar på alla runtomkring henne.

Skärvorna trampas på.

Mörkare och mörkare.

För varje trasig bit blir mörket större.

Ingen ser. Ingen hör.

De sista andetagen  äter tiden upp.

Allt är stilla.

Flickan blundar.

Världen fortsätter snurra.